Finns det någon, nu levande, som kommer ihåg den tiden. kanske några få!

Mitt namn är Rune Gilstig, född 1922. Jag har bott i Stockholm större delen av mitt liv. Har sedan barnsben varit mycket intresserad av mc sport.

Vid krigsslutet 1945 köpte jag en HD. 1000cc som jag körde solo och började tävla med. Det blev orientering i skogen. Väldigt konditionskrävande med en så tung maskin men det var roligt. Köpte snart en lite lättare maskin även det en HD 750cc. Körde en del backtävlingar med den. 1947 bytte jag till en Matchless 350cc. Vilken skillnad! Det var som att köra moped vad gäller tyngden. Dessutom var den tre gånger snabbare än dom tidigare tunga klumparna.

Började tävla i motocross. Det började mycket bra. Vann en hel del tävlingar debutåret. Året därpå 1948 bytte jag till A.J.S 500cc det blev betydligt hårdare och framför allt, det gick fortare. Toppfarten på en sådan maskin var ca 160km.

På den tiden förekom inte "sponsring". Vi hade dock lite startersättning och vinstersättning. Man fick vara sin egen mekaniker och klara det mesta själv. Det var mycket tävlande så maskinbyte skedde minst en gång per år.

1949 blev för min del mycket framgångsrikt. Tävlade framför allt i "cross" men körde en del backtävlingar, Solvalla 1000meters bana även "Roadracing" med crossbågen. Det var ett evigt trimmande och filande i hopp om snabbaste tiden på banan.

Jag blev uttagen till Sveriges landslag i motocross första gången 1949. Tävlingen gick av stapeln i England söder om London, Brands Hatch. På den tiden var det en crossbana, idag som alla vet tävlar man endast med bilar där. Tyvärr blev det ingen framgång för oss svenskar. Olle Nygren, Helge Brinkeback, Lennart Carlström och jag själv fick maskinkrångel. Min båge gick i två delar när jag landade efter ett långt hopp, dåtidens crossbågar var inte byggda för sådana påfrestningar som denna bana bjöd på.

1951 blev jag 50 % FIRMAÅKARE för Förenade bil i Malmö. Det betydde att jag köpte en B.S.A. Gold Star till netto pris, dessutom fria motor renoveringar, däck kedjor mm. Tävlade under den här tiden en hel del nere i Europa. När jag på hemväg passerade Malmö lämnade jag bågen där hos Förenade bil. Två dagar efter var den i Stockholm per långtradare. Det fungerade bra. Golden Star var en bättre maskin att tävla med. Lättmetallmotor, bra växellåda, bakhjulsfjädring samt snabbheten.

Att börja köra speedway var för mig inget problem, hade så mycket träning från crossåkandet. Det var mest träning i själva tekniken. Hålla innerkanten, starter, trånga situationer mm.

Första träningen på Linbacke var i början av april-1949. Vi var två nya, Joel Jansson och jag. Dom "gamla" i laget var Gunnar Hellqvist, Gösta Jonsson, Lennart "Hedeby-Ludde" Lundell och S Norgren.

Linbacke var ingen lättåkt bana. Ena dagen var banan slät och fin, nästa dag gropig och svår körd. Det var ingen riktigt byggd bana, mer en naturbana. Det var i alla fall vår "hemmabana". Vi som var inkörda på banan hade ofta fördel av detta.

Speedway är en lagsport. Min parkompis blev Gunnar Hellqvist. Man var alltid säker när man körde ihop med Gunnar, han var erfaren och tog inga risker. Det var bra för mig som var ny. Under säsongen tävlade vi en till två dagar i veckan.

Man fick ersättning efter inkörda poäng enligt reglerna. I Griparna ändrade man på detta, alla i laget fick 300kr per tävling och man, det var mycket pengar 1949.

Året därpå ändrades detta och man fick ersättning individuellt efter inkörda poäng, det blev mer pengar för Joel Gunnar och mig.

Vår lagledare "Kusen "Carlsson hade åkeri i Nyköping. Ofta tog han alla cyklarna på en av sina lastbilar. Vi andra kunde då åka skönt i personbil till tävlingarna.

Kusen hade en förebild tror jag , "Varg-Far" Arne Bergström Norrköping som på den här tiden styrde och ställde en hel del i svensk motorsport. Min klubb i ’Stockholm var Botkyrka Motorklubb (Munkarna). Kusen sade från första tävlingen Du skall heta "Munk Rune". Det blev det smeknamn jag fick bära både i pressen och bland nya kompisar.

Vid denna tid hette jag Gustafsson i efternamn, nytt familjenamn Gilstig togs på 60-talet.

Vi tävlade inte bara i serien. Det var körning i Norge, Danmark och Finland. En anmärkningsvärd sak var Griparna med om, i november 1949 invigningskörde vi en nyanlagd bana i Åbo. En otroligt fint byggd bana, doserade kurvor mycket slät och fin beläggning. Det var en fröjd att köra på den. Vi tränade på lördagen. Jag körde i par med Olle Segerström, ny i laget. Högste chefen för "SVEMO" i Finland var åskådare. Han tog Kusen avsides och talade privat med honom. Vi skulle på söndagen köra mot ett Finskt lag. Det visade sig att finnarna hade bara en äkta speedwaycykel resten var hp.d (hopplockade delar). Vi ska komma ihåg att Finland hade ett krig för bara fyra år sedan. Allt var fattigt.

Tävlingen var på söndagen kl 13.00 . Så fullpackat med publik i varenda vrå hade jag tidigare aldrig sett. Fint väder, tidningar och radio, alla var där. Långa invigningstal, Musikorkester mm.

En timme före start samlade Kusen oss och meddelade. För den stora publikens skull måste vi göra en spännande tävling. Med andra ord, före varje heat fick vi besked av Kusen hur vi skulle placera oss. Det blev en tävling ingen av oss hade upplevt tidigare. Första heatet jag körde fick jag besked av Kusen: Nu ska du låtsas kämpa med din finne, och släpp honom en meter före dig i mål. Olle Segerström som stod vid sidan frågade: Hur ska jag komma då? Kusen tittade i programmet: Du ska komma sist!

För mig var det lätt att utföra körordern, jag fick köra mot den enda riktiga finska "tävlingsjappen" så jag låtsades kämpa. Värre var det för Olle Segerström, hans motståndare hade trubbel med motorn. Den stannade aldrig men den tog sej fram nästan bara på tomgång. Olle kryssade höger, vänster bakom honom för att inte köra om men han höll sitt löfte! Han kom sist!

När tävlingen var klar var det någon som sa: Det vore kul att köra ett riktigt heat. Kusen tittade på oss. På cyklarna då grabbar. Det blev Gunnar H. Olle S. Joel J och jag.

Vi fick en perfekt start alla fyra. Jag fick ett lyft på framhjulet som varade ända in i kurvan. När hjulet skulle ta mark landade jag med det på Olle S högerben med påföljd att han åkte av banan in på innerplan. Vi andra fortsatte och låg väldigt tätt ända in i mål. Det blev banrekord. Detta var något helt annat än den uppvisnings körning vi hade presterat tidigare. När vi gått i mål blev det inga större ovationer. Publiken kände sig lurad. Dom begrep att vi kört en helt uppgjord tävling. Vi ångrade oss efteråt!

Mitt andra år i Griparna fick vi ny hemmabana. Det blev Eskilstuna B-plan. Tunavallen tror jag den hette. Det var en rolig bana att köra, bara 260meter runt om. Rakorna var så korta att man tvärade hela rakan till nästa kurva. En bana helt i publikens smak. En nu levande legendarisk person var under en kort tid med i laget, Harry Lundberg (Professorn). Idag 83år!.

Han kom i sin gamla Volvo taxi 7-sitsig s.k. "Sugga" Hans bror Kalle som alltid var med hade svart hatt och grå överrock. Harry hade en enkel livsstil, han åkte alltid i tävlingsdressen. Bakom förarsätet var det rent golv, där hade han tävlingsmaskin, reservdelar, järntråd mm. Vi körde på metanol och racerolja. Det luktade gott minns nog många. Harry luktade inte lika som vi andra, jag menar från motorn. En gång låg jag efter Harry, Harry etta jag tvåa. I depån frågade jag Harry: Vad kör du på för något? Det luktar skokräm! Jag kör på samma som tyskarna var hans enda svar. Idag tror jag kanske han släpper på hemligheten.

1951 bytte Griparna namn till Smederna. Då lämnade jag klubben och körde för en annan klubb. Joel Jansson och jag började som nybörjare i Griparna. Det var en härlig tid när jag tänker tillbaka. Han har varit Smederna trogen genom åren. En mycket fin kille!

Under tiden i Griparna körde jag en hel del isracing i Griparnas väst. Gunnar Hellqvist och Joel Jansson var mycket skickliga isåkare. Vid den här tiden var Linbacke inte bara speedwaybana. Jag körde vid flera tillfällen motocross därute. Det var för publiken en fin bana, kuperad, lätt att se förarna.

Några år efter min tid i Griparna var jag i England och körde tävling för Kaparna Göteborg, en kväll knackar det på dörren till mitt hotellrum. Det var min gamle lagkapten Kusen Carlsson från Nyköping!

Det var kul! Vi satt och snackade minnen till sena kvällen. Kusen var inte bara lagledare han var även bandomare på tävlingar.

Denna tid, slutet av 40 början av 50-talet, var vägarna i dåligt skick. Vi bodde nästan i våra bilar. Vi tävlade nästan på heltid. En senvinter körde jag isracing i Östersund på söndagskvällen. Hemkörning på måndag, tisdag iordningställande av speedwaybågen, körning i Arlöv utanför Malmö onsdag. För det mesta stressigt!

En del frågar om skador på armar och ben. Sådana människor är inte som vi, vi som ser det hela som en sport.

Dom andra vill bara ha sensation i form av svåra olyckor o.s.v. Jag förnekar inte olyckorna men ser i första hand det sportsliga.

Jag kan nog säga att jag kört samtliga grenar av tvåhjulig motorsport.

Den gren som drabbat mig med skador är speedway. Det har varit benbrott och andra småsaker.

Min sista speedwaytävling körde jag en mulen novemberkväll i Göteborg 1952. Jag körde en landskamp mot England. Det små regnade. Banan var gropig och i dåligt skick. I mitt första heat blev jag tvåa efter en engelsman. I mitt nästa heat låg jag etta från start. Engelsmannen bakom låg och tryckte på för att komma om. Ligger man först, före sista kurvan innan mål så är man noga med att hålla innerkanten samt ha uppsikt på bakomvarande. Killen bakom mig hade bestämt sig för att han skulle förbi. Han hade tydligen satsat ordentligt för mitt i sista kurvan kom han som en raket rakt i sidan på mig vänster sida. Jag lyftes från cykeln och landade i kurvans ytterkant. Tyvärr så illa att en kota mitt i ryggen sprack. Några revben knäcktes, njurarna lossnade lite i sina fästen mm. Jag kom så småningom till S:t Görans Sjukhus i Stockholm där fick jag ligga inslagen i gips runt hela överkroppen från hals till lår. Efter två veckor fick jag av läkarna veta att jag kommer att bli helt återställd, utan men. Så skedde också. Fyra månader i gips rehabilitering sjukgymnastik mm totalt ca tio månader senare var jag helt återställd.

Tro inte att jag är bitter p.g.a olyckan! Motorsporten har givit mig så mycket att jag nog skulle kunna skriva en bok om vad jag upplevt. Tänker då även på vad man upplevt utanför banan.

Detta var, mina vänner, en nostalgisk tillbakablick som jag blivit anmodad att skriva, det var min son Bo Gilstig och barnbarnet Tommy, som varit angelägna om ovanstående rader.

Slutligen önskar jag ER alla i Nyköpings Motorsällskap allt gott !

Stockholm 010224

Rune Gilstig (Munk Rune Gustafsson)